Ibland, som nu, när man är lite vilsen i själen, känns det extra viktigt att ha ett hem där man trivs och känner sig hemma. Jag är så glad att vi beslöt oss att flytta hem, hit till Klubbvägen. För som man brukar säga: "Home is where heart is". Vårt hem är inget utställningshem, men jag tycker om det ändå. Det har sin personliga prägel, med spår från gammal släkt.
Nu njuter jag av att sitta i soffhörnet bredvid den jag tycker om, och bläddra i en tidning. Att få drömma, det är ack så viktigt.
Och det bästa av allt är att få tända alla ljus. Jag tänder massor varje kväll. Det är så vackert och rofyllt.
Ängeln har en alldeles speciell betydelse för mig, därför har den fått en hedersplats hos oss.
Jag vill avsluta detta blogginlägg med denna vackra sång:
Igår lyste den äntligen - solen. Luften kändes kall och frisk. För första gången på ett bra tag kände jag lusten att gå på en promenad. Jag frågade Wilma om hon ville följa med. Vi skulle bara gå en liten bit. Vi vandrade iväg, vi såg på husen, pratade med farbrorn som bor på andra sidan stora vägen. Han skulle iväg och köpa sik som de säljer i den lokala affären. Han undrade var jag bor nu, då det är så länge sen han sett mig. Jag kunde glatt berätta att jag flyttat hem till Klubbvägen igen. Bara till ett annat hus. Bra, tyckte han. Vi vandrade vidare. Såg på vattnet i ån. Sen ville Wilma gå in till det gamla huset där de säljer gamla saker, det med en stor nyckel hängandes på väggen. Vi gick dit, ryckte i handtaget. Tyvärr var det stängt. Så vi korsade vägen och gick till kyrkan. Jag frågade om hon vill gå in och titta i kyrkan. Det ville hon. Tyvärr var den också låst. Så vi gick runt på kyrkogården och såg på de gamla gravstenarna, funderade vilka som var begravda där. Vi såg på hjältegravarna, läste namnen...Alfred, Väinö, Valter. "Är det han, Alfred från Emil?" var en av många frågor jag fick svara på.
...Vår vackra kyrka
...Wilma framför hjältegravarna
Vi stängde kyrkgrinden efter oss och vandrade vidare. Hand i hand. Framför oss gick två gamla tanter som var på väg hem från kyrkan. Vi tittade på dem när de gick i armkrok för att inte snubbla på den lite hala trottoaren.
Vi gick och gick. Vi pratade och funderade, och jag insåg att jag håller på att få en stor flicka, med intressanta och kloka funderingar.
Så småningom kom vi hem, och Wilma kunde stolt berätta åt de andra i familjen att vi gått runt heila byjin. En av de bästa stunderna jag haft på länge. Så enkelt, men så värdefullt. Och jag kom att tänka på denna sång efter vår lilla vandring:
Idag gjorde jag och Ralf en dagsutflykt till Vasa. Härligt att komma bort från Krombi en stund. Få se nåt annat. Vi hälsade på några viktiga människor i våra liv: Ralfs pappa och sambo, och min syster Heidi. Vi stannade vid A-boden i Vasa, för att köpa försenad farsdagspresent åt svärfar, och inflyttningspresent åt syster. Vi fnissade lite när vi hittade dessa flaskor (...insidegrej som bara några få känner till)
...Plan B ;)
När vi hämtat Heidi från skolan gick vi för att äta kinesiskt. Restaurang "Spices" rekommenderas varmt!
...Jag åt supergoda stekta nudlar med nötkött
...Ralf åt kyckling med ingefära
...Heidi åt kyckling-Cashew
Sen gick vi på en liten shopping-tur. Hittade några fina saker. Kanske ska jag göra som sig en riktig bloggerska bör, och visa dagens outfit imorgon ;).
Ja, här i Mias manus har det minsann rått bloggtorka ett tag. Det har sina skäl. I huvudet har jag skrivit flera böcker, men jag har inte fått ner en enda rad konkret. Jag skall förklara mer, en annan dag. Just nu fokuserar jag på att få någon slags balans på allt. Jag försöker lära mig att njuta av livet, och prioritera det som är viktigast. Jag skall komma igen!
