Igår lyste den äntligen - solen. Luften kändes kall och frisk. För första gången på ett bra tag kände jag lusten att gå på en promenad. Jag frågade Wilma om hon ville följa med. Vi skulle bara gå en liten bit. Vi vandrade iväg, vi såg på husen, pratade med farbrorn som bor på andra sidan stora vägen. Han skulle iväg och köpa sik som de säljer i den lokala affären. Han undrade var jag bor nu, då det är så länge sen han sett mig. Jag kunde glatt berätta att jag flyttat hem till Klubbvägen igen. Bara till ett annat hus. Bra, tyckte han. Vi vandrade vidare. Såg på vattnet i ån. Sen ville Wilma gå in till det gamla huset där de säljer gamla saker, det med en stor nyckel hängandes på väggen. Vi gick dit, ryckte i handtaget. Tyvärr var det stängt. Så vi korsade vägen och gick till kyrkan. Jag frågade om hon vill gå in och titta i kyrkan. Det ville hon. Tyvärr var den också låst. Så vi gick runt på kyrkogården och såg på de gamla gravstenarna, funderade vilka som var begravda där. Vi såg på hjältegravarna, läste namnen...Alfred, Väinö, Valter. "Är det han, Alfred från Emil?" var en av många frågor jag fick svara på.
 |
...Vår vackra kyrka |
Vi stängde kyrkgrinden efter oss och vandrade vidare. Hand i hand. Framför oss gick två gamla tanter som var på väg hem från kyrkan. Vi tittade på dem när de gick i armkrok för att inte snubbla på den lite hala trottoaren.
Vi gick och gick. Vi pratade och funderade, och jag insåg att jag håller på att få en stor flicka, med intressanta och kloka funderingar.
Så småningom kom vi hem, och Wilma kunde stolt berätta åt de andra i familjen att vi gått runt heila byjin. En av de bästa stunderna jag haft på länge. Så enkelt, men så värdefullt. Och jag kom att tänka på denna sång efter vår lilla vandring:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar